Det är mer än ett år sen jag skrev i min blogg. Orsakerna har varit många o det har helt enkelt inte hunnits med.
Att jag skriver nu är för att jag har ett stort behov av att skriva av mig alla mina känslor.
Ni som följt med mig från eva-lenas.blogspot.com och här vet hur mycket min häst betyder för mig.
Hon har varit mitt allt förutom mina barn då.
Hon har varit min stöttepelare när mycket har känts jobbigt, svårt och tungt. Tillsammans med henne har jag kunnat få en fristad ifrån allt jobbigt och bara fokuserat på det vi har haft tillsammans.
Vi har tillsammans haft ett tufft år där det har känts som att döden nosat oss hack i häl. Många tuffa månader under höst/vinter med höga febertoppar, kolik, pencillinchock o vistelse i Helsingbort etc gjorde att ridningen fick stå tillbaka. Vid igångsättningen efter jul så fick vi ett bakslag igen. Strawira fick ett svullet bakben, has och kotled o fick behandlas för det. Vid nästa igångsättningen så kändes det kärvt o svårt.
Jag bestämde mig för att betäcka henne. Tyvärr blev det inget bra resultat det heller.
Vid andra brunsten upptäcktes att hon hade en svampinfektion i livmoderna och jag fick bara ett besked att jag kunde hämta hem henne. Att det var kört för i år.
För 4 veckor sen åkte vi till ATG i Kalmar för att kolla upp en hälta i vä fram. Det visade sig vara en mkt tråkig diagnos. Artros :(
Åkte hem med mycket sorg i hjärtat. Tänkte att jag måste få någon mer som kan kolla henne för att vara helt säker på detta tråkiga besked.
I Torsdags åkte vi då till Grönskog o Rasmus.
Strawira var väldigt halt vid böjprov och då vi linade henne. Det var så fruktansvärt jobbigt att se henne linka omkring. Min älskade fina häst!
Han förklarade att hon har artros men också att en benbit, eventuellt från pålagringen, har lossnat och flyttat sig. Troligtvis är det den som gör ont på henne.
Det finns hästar med artros som inte är halta av det så vad vi kan vänta på att se i vilken fas artrosen är i. Blir hon mindre halt eller har det blivit värre?
Att fungera på ridhäst är då inte troligt och ingen behandling finns att ge.
Vad vi nu ska kolla är hur hon fungerar att bara gå i hagen för att se om hon eventuellt skulle kunna få föl nästa år.
Är hon värre halt eller likadan som tidigare klarar hon förmodligen inte heller av att gå i hagen!
Det blev som en chock att hon nu är så illa däran.
Bästaste kompisen, hur kunde det bli så här? Vi skulle ju ha många år framför oss. Det ska inte vara över nu :(
Försöker nu stålsätta mig för att hålla humöret uppe, för Strawiras skull. Det som kommer om en månad ska oxå dyka upp då. Inte nu. Allt kan hända även om förhoppningarna inte är så stora, men chansen finns där. Innan dess får vi inte ge upp. Strawira har aldrig upphört att förvåna mig så jag har ett hopp om att det ska fixa sig även denna gång.
Strawira verkar trots allt vara på gott humör och det är det absolut viktigaste <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar