Ja så kan man väl sammanfatta de senaste månaderna.
Har nog aldrig varit med om någon mer obegriplig situation i hela mitt 52-åriga liv.
Det är inte utan att jag undrar om det är värt att hålla på med hästar. Men det är klart att det är det, för som vi har haft det sista tiden är verkligen inte normalt, inget sunt klimat alls.
Strawira har varit på återbesök och jag hade förberett mig på det allra värsta.
Men mot alla odds så var hon så väldigt mkt bättre och Rasmus tyckte att vi skulle ge henne en månad till för att sen röntga o se om det går att behandla.
Hon har ju hittills inte gått att behandla eftersom leden har varit för torr men om det ser bättre ut nästa gång med så går det nog.
Att hon ska kunna få föl kände han denna gång ingen tvekan om utan det vi siktar på härnäst är att se om det går att få igång henne och kunna börja rida igen. Det vore helt fantastiskt i så fall. Jag längtar så jag håller på att dö att kunna få sitta på ryggen igen :)
Att gå omkring med ovissheten är en riktig plåga och det krävs mycket energi för att inte gå och deppa ihop utan hålla humöret uppe. Om jag deppar så tror jag Strawira känner det och hon behöver ju energi att läka och inte tryckas ner ytterligare.
Att försöka hålla humöret uppe är inte lätt med tanke på allt som har hänt men jag försöker verkligen.
I förra helgen bestämde jag, Mia o Felicia för att vi flyttar ifrån stallet. Allt har kommit till en gräns.
En gräns för vad som man kan acceptera och vad man vill få ut av sitt enda liv man har. Då kan man inte fortsätta att gå i hjulspår som gör en ledsen, besviken.
Jag vill lägga min fritid på ställe som boostar så att jag kan orka med mitt arbetsliv och min familj. Som gör mig glad så att jag kan göra andra glada.
Om det inte finns grundläggande värderingar som att behandla varandra med respekt eller som enkla saker som att be om ursäkt när man har gjort fel så känns det ganska hopplöst.
Man är inte svag om man ger upp något - man är stark som vågar ta sig vidare.
Att man respekterar sig själv och sitt eget liv.
Kommer sakna många av mina stallkompisar. Finns många goa människor i stallet.Det är det värsta, att lämna dom människor som man verkligen tycker om. Men ibland har man inget val <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar