Strawira har känts väldigt fin att rida några dagar! Lättriden o avspänd o helt med mig.
Igår var vi nere på ORK o red i paddocken o jag hade så mkt tryck i henne så hälften hade räckt. Hon låg på som bara den o en viss känsla av att hon inte var helt fokuserad.
Den kombinationen kan vara jobbig men hade ändå hyfsad bra känsla. Det är lättare ändå när hon har energin.
Jag var dock ganska trött efter det ridpasset medans Strawira verkade närmast oberörd. Kändes som att vi hade kunnat rida en timme till om hon fått bestämma.
Idag var det träning för Camilla igen o jag hann väl inte rida fram så mkt innan o det är aldrig bra. Behöver hitta avspändheten hos både henne o mig.
Fick rida skänkelvikningar längs väggen med lite kvickare ben. DET var jobbigt, tyckte nog Strawira.
Hon stånkade o stönade lite under hela passet när jag kom åt bakbenen.
Red lite öppna med samma tänk, kvicka ben. Ska Strawira bli kvickare måste jag bli kvickare dvs större insats ifrån mig.
Idag var pållen ännu lite mer ofokuserad o hade tankarna på annat än mig många gånger.
Kanhända att hon funderade hur hon skulle komma undan idag....
Alltså allvarligt, den här hästen tänker mycket! Hon har många sätt att komma undan arbetet som hon utvecklat under åren. Tror absolut inte att det är av elakhet utan det är helt enkelt jobbigt för henne.
Och när jag kommit på ett sätt att komma åt henne så har hon efter några gånger hittat något annat sätt att komma undan. Så ett system är inte lätt att använda på henne. Då hittar hon på ett motrecept !
Hon använder sig ju inte av dumheter som att slänga av men hon tar ibland bettet o försöker sticka om tillfälle ges.
Hon taktar när vi ska skritta i form så kommer hon undan det oxå.
Som Camilla säger,du kan inte slappna av en sekund för då tar hon den chansen.
Det är verkligen så. Har aldrig varit med om någon mer slipad häst.
Jag känner ju att jag inte kanske är den optimala ryttaren för henne. Jag behöver ha lååånga ben, en aktiv skänkel som verkligen håller om henne hela tiden, ha en bra hand som är precis så där lagom rörlig men utan att ge handen för mkt någon enda gång. Då sträcker hon direkt ut sig o vi får börja om från början.
Det här att inte någon gång kunna slappna av är jobbigt. Att inte få njuta av den härliga känslan utan hela tiden behöva passa att kroppen hänger ihop är jobbigt.
Undrar om vi någonsin kommer tävla något mera? För 4 dagar sen trodde jag det, idag vet jag inte!?
Sen är det ju bättre när hon väl ger efter men hon kräver sin ryttare. En bra dag är hon fantastisk, en annan dag en av dom värsta hästar jag ridit. Och så lär det nog fortsätta att vara. Himmel o helvete!
Sen är hon bättre, helt klart, men ju mer jag kräver desto jobbigare blir det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar